Av Enno Penno, t.f. statsminister 1990–1992 i Republiken Estlands regering i exil.
(På bildet: Otto Tief)
De flesta känner till att Norge hade en regering i Storbritannien under andra världskriget. Mindre känt är att Estland hade en regering i exil med medlemmar i flera västländer under betydligt längre tid.
Ockupationerna
För Estlands del började andra världskriget med Molotov-Ribbentroppakten som gav Sovjet fria händer att påtvinga Estland och de två andra Baltiska staterna en pakt som tillät att sovjettrupper installerades i flott- och flygbaser på Estlands territorium. Därefter var landet i praktiken försvarslöst och kunde endast med bitterhet se på när baserna under Vinterkriget användes mot broderfolket finnarna. Andra världskriget slutade för vår del inte förrän 1994 då de sista ryska trupperna lämnade Estland.
När Polen var delat mellan Stalin och Hitler kunde den senare koncentrera sig i väster, ockupera Danmark och Norge och anfalla Holland, Belgien och Frankrike. Samtidigt som Paris föll och var i fokus för världens uppmärksamhet ryckte Sovjets trupper in och besatte hela Estland den 17 juni 1940.
Efter en kort tid ordnades "val" till andra kammaren i Estlands parlament, Riigivolikogu, där andra kandidater än kommunister ströks från valsedlarna med ett dekret, och som vördsamt anhöll att bli upptagen som delrepublik i Sovjetunionen. Landet sovjetiserades snabbt, borgerliga och socialdemokratiska politiker arresterades i likhet med medlemmar i hemvärnet och liknande organisationer.
I juni 1941 genomfördes en massdeportation till nordliga Sovjetunionen av det ledande skiktet. Flertalet var familjemedlemmar, kvinnor, barn och åldringar. Förhållanden i Gulag var vidriga, endast de starkare överlevde till den senare hälften av 50-talet då det så småningom blev tillåtet för många att lämna lägren och senare för vissa att bosätta sig i hemlandet.
När Hitler anföll Sovjet på sommaren 1941 och redan samma höst hade erövrat hela Baltikum hoppades man att Estland skulle återfå sin självständighet. Men de blev besvikna, området var avsett att stanna i det Stortyska Riket som behövde mer Lebensraum. Efter en tid bildade man på grundval av politiska partier och motståndsgrupper Estniska Republikens Nationalkommitté. Några medlemmar valdes in från exilen i Sverige och Finland. Fastän man försökte hålla kommittén hemlig för ockupationsmakten lyckades det inte och medlemmarna måste gå under jorden.
Otto Tiefs regering
Krigslyckan vände och det stod klart att Sovjet skulle snart återerövra Estland. Den sista statsministern professor Jüri Uluots hade övertagit president Päts befogenheter, då denne var i Sovjetisk fångenskap förhindrad att agera, och utnämnde den 18 september 1944 republikens regering av Nationalkommitténs medlemmar under ledning av advokaten Otto Tief. Det skedde dels på grund av att västmakternas diplomater antydde att detta var önskvärt.
Två dagar senare, 20 september beslöt man att offentliggöra regeringsbildningen och deklarera för världen kravet på ett fritt Estland. Första uppgiften för regeringen var att organisera försvaret av Estlands självständighet mot den avancerande sovjetarmén. Uppgiften var dock dömd att misslyckas på grund av fiendens väldiga överlägsenhet.
Flykten till Sverige
I det hopplösa läget beslöt regeringen att gå i exil. Man försökte att nå det neutrala Sverige, men det lyckades bara för Uluots och en regeringsmedlem. Där fanns dock sedan tidigare två regeringsmedlemmar, August Rei och Rudolf Penno. Uluots led av cancer och avled i januari 1945. Rei utfärdade därefter ett dekret att på särskild fullmakt trädde i presidentens befogenheter i egenskap av den äldste regeringsmedlemmen då Tief var fängslad i Estland. Enligt en statsrättslig analys av grundlagen var visserligen folket förhindrat att utöva den yttersta makten på grund av ockupationen men det hindrade inte det fortfarande har denna makt. Tills folket åter kan ge sin vilja till känna kvarstår de statliga organs befogenheter som var tillsatta före ockupationen.
Regeringen ombildas
Rei var en tid optimistisk att ockupationen skulle upphöra. När tiden gick uppkom emellertid behov av att komplettera regeringen. Esterna i exil uttryckte också önskemål om en mer aktiv politik. Ombildningen skedde i Norge i januari 1953. Orsaken var att den svenska regeringen hade förbjudit de politiska flyktingarna att utöva politisk verksamhet. I våra s.k. främlingspass var detta villkor instämplat. Därav namnet "Osloregeringen" vars t.f. statsminister var Johannes Sikkar. Efter hans död övertogs ämbetet av Aleksander Warma, Estlands sista sändebud i Finland.
När Rei avled 1963 blev Warma statsminister med presidents fullmakt. På detta sätt möjliggjorde Estlands grundlag att kontinuiteten i rikets ledning aldrig bröts under nära fem decennier som ockupationerna varade. I likhet med andra exilregeringar vann denna aldrig officiellt erkännande av övriga stater. Undantag var den norska Londonregeringen som stöddes av västmakterna. Egentligen var regeringen juridiskt sett inte exilregering då den bildades i hemlandet.
Andra världskriget äntligen slut
Frigörelseprocessen gjorde att kontakterna med Estland blev tätare. 1989 kom en representant för Estniska Medborgares Kommittéer till Heinrich Mark (se ill. s. 48), statsminister i presidentens befogenheter, inför förberedelserna för sammankallande av Estlands Kongress. I januari 1991 skedde överläggningar mellan regeringen, representanter för Estlands Högsta Sovjet och Estlands Kongress om övergångstidens juridiska och politiska frågor.
Jag måste erkänna att jag ansåg när jag tillhörde regeringen på sextitalet dess betydelse vara mer symbolisk. Först under övergångstiden såg man den stora skillnaden mellan en stat vars suveränitet återställts efter ockupationens upphörande och del av Sovjetunionen som slagit sig loss. För de flesta länderna som aldrig erkänt annektionen de jure var det inte frågan att erkänna den nya staten utan bara att återuppta de avbrutna diplomatiska förbindelserna.
1992 genomfördes valet till Estlands parlament (Riigikogu) och till Republikens President. Det var då dags för regeringen i exil att avsluta sin verksamhet. Detta skedde med Marks tal i parlamentet 7 oktober, 1992 och vid en påföljande ceremoni hos president Lennart Meri. "Estlands Regering i exil har lyckats bevara rikets kontinuitet i mer än fem decennier. Presidentämbetet hade äntligen återkommit till Estland," säger Enn Sarv.